Så på torsdagsmorgonen skulle vi åka speedboat igen över till Koh Lipe från Awana Pier. Jag gick och lämnade passen hos den högst tillfälliga immigrationskontrollen som dagen till ära var inhyst i en ej öppen restaurang. Därefter gick jag tillbaka till hotellet för att äta frukost med familjen. Jag frågade killen som såg lite ansvarig ut om vi kunde komma direkt till Koh Lanta och han sa att vi kunde ta färjan som nu låg vid Lipe. De skulle lasta vårt bagage direkt från speedboaten till färjan. De skulle bara ta alla passen igen o åka iland för att få inresestämpel. Jag påminde honom då om vårt trubbel på hitresan och han kom ihåg det och ringde över till Lipe för att förvarna och att våra pass skulle hanteras skyndsamt. Bra bra! Stor speedboat, 4x 225 Hk (900 kusar alltså) och 52 knop rakt över havet till Thailand. Fort framme och grejerna över till väntande snabbfärja, kaptenen åkte iland med långtail till passkillen för att stämpla alla pass. 45 min senare kommer han tillbaka, "Koh Lanta people problem", sa han. "You have to get back to Malaysia." He he....Lägg av, sa jag. Vänta medans jag åker in och pratar med honom. Jag är redan sen, sa kaparen. Lägg över ert bagage och åk iland. Suck, så hela familjen i båten och in till stranden, solen lyste med ca 40 grader..All packning på stranden och så traskade vi upp till immigartionshyddan. Inget hem till Lanta idag, tänkte vi. Vad är problemet, sa vi. Ni är inte utstämplade, sa den bistre pass-killen. Vi var det när vi lämnade, sa vi. Ni annullerade stämplen senare när båtkillarna åkte över med passen igen. Ni är här olagligt, sa pass-killen. Läget var helt låst. Ni får åka tillbaka till Malaysia och försök ta er in någon annanstans, var förslaget. Vad skulle det förändra tyckte vi. Ingen sammarbetsvilja alls. Vi ringde Svenska ambassaden som tyckte att det inte var något problem, de pratade med pass-killen men det slutade med låst läge ändå. Ambassaden tog helg(torsdag 16.00). Nu var förslaget att vi skulle sitta i karantän på Lipe i 5 dagar till killen som stämplade ut oss skulle komma tillbaka och försöka ordna upp det hela. Vad det är för fel att använda telefon och lösa direkt med killen kommer vi aldrig förstå men så funkar det i Thailand. Dödläge, 4 timmar utan resultat, Doris sjuk, alla trötta, hungriga arga. Jag gick upp till killen som hjälpt oss tolka lite eftersom pass-killen pratade obefintlig engelska. Den här killen som stämplade ut oss, var är han nu, frågade jag. I Satun, svarade hjälpkillen. Ok, sa jag, kan vi åka dit nu och träffa honom, undrade jag. "Det går en speedboat om 5 min dit, sa han"
Sagt och gjort, alla i speedboaten efter att vi försäkrat oss om att han vi ville träffa skulle vara där och att han visste att vi skulle komma. Fick hans mobilnummer också. Efter 70 min i 52 knop igen så angjorde vi Pakbara Pier. Härifrån skulle det vara ca 6 mil till Satun. Kl var 4 på em och det började bli bråttom. Snabbt iland och över till närmaste lilla travelagent och frågade om taxi till Satun. 1000 Bath sa hon. Eller hur, tyckte jag men hon var obeveklig och vårt förhandlingsläge var högst begränsat just nu. Vi ska till Immigrationskontoret i Satun, sa jag. Jaha, sa hon. Vilket av dem? Va!? Sa jag, finns det två? Ligger de nära varandra? näe, sa hon. Ok, kan du ringa det här mobilnumret och kolla var han sitter, sa jag. Hon ringde och vi fick klart för oss vart vi skulle. Ni hinner precis, sa hon. De stänger 18.00. Ok sa vi och packade in allt i en Toyota sedan. Ca 17.15 rullar vi in Satun City och vi kör in på gården till Immigration Office.
Business hours 09.00 - 16.30, förklarade skylten. Dörren var dock öppen så jag gick in och där satt en kille i uniform. Han tog sig an vårt problem och sedan ringde han, diskuterade med andra, slog i datorn, ringde igen och efter ca 40 min sa han från sitt skrivbord, " Peter! You got problems!" No shit! Det är typ därför vi är här, sa jag. Kan du hjälpa oss att lösa det hela? Efter att gått igenom hela fallet igen så sammanfattade han läget med att vi, Mia o jag, hade varsin dag sk overstay dvs vi hade varit en dag för länge på vårt VISA. Ni får betala 500 Bath var i böter. Inga problem, sa jag. Stämpla bara in (och ut) oss och kicka igång vårt Visa nummer 2, sa jag. Såg ut som om han håll på att förbereda att köra igång det hela när ny figur inträder. Äldre herre, civilklädd och diskussion uppstår. Livlig, upphetsad diskussion. Inge bra, tyckte vi. Uniformen kom tillbaka. " Come back tomorrow" sa han. Kl var nästan 18 alla trötta, näe, sa jag. Vi bor i hus på Lanta, barnet ska till skolan och den lilla är sjuk, kan vi fixa detta nu? Ny kort diskussion internt. Ok, sa uniformen, följ honom sa han och pekade på den civila polisen. Vår chafför fick instruktioner och vi hoppade in i bilen och följde efter polisens bil.
Sagt och gjort, alla i speedboaten efter att vi försäkrat oss om att han vi ville träffa skulle vara där och att han visste att vi skulle komma. Fick hans mobilnummer också. Efter 70 min i 52 knop igen så angjorde vi Pakbara Pier. Härifrån skulle det vara ca 6 mil till Satun. Kl var 4 på em och det började bli bråttom. Snabbt iland och över till närmaste lilla travelagent och frågade om taxi till Satun. 1000 Bath sa hon. Eller hur, tyckte jag men hon var obeveklig och vårt förhandlingsläge var högst begränsat just nu. Vi ska till Immigrationskontoret i Satun, sa jag. Jaha, sa hon. Vilket av dem? Va!? Sa jag, finns det två? Ligger de nära varandra? näe, sa hon. Ok, kan du ringa det här mobilnumret och kolla var han sitter, sa jag. Hon ringde och vi fick klart för oss vart vi skulle. Ni hinner precis, sa hon. De stänger 18.00. Ok sa vi och packade in allt i en Toyota sedan. Ca 17.15 rullar vi in Satun City och vi kör in på gården till Immigration Office.
Business hours 09.00 - 16.30, förklarade skylten. Dörren var dock öppen så jag gick in och där satt en kille i uniform. Han tog sig an vårt problem och sedan ringde han, diskuterade med andra, slog i datorn, ringde igen och efter ca 40 min sa han från sitt skrivbord, " Peter! You got problems!" No shit! Det är typ därför vi är här, sa jag. Kan du hjälpa oss att lösa det hela? Efter att gått igenom hela fallet igen så sammanfattade han läget med att vi, Mia o jag, hade varsin dag sk overstay dvs vi hade varit en dag för länge på vårt VISA. Ni får betala 500 Bath var i böter. Inga problem, sa jag. Stämpla bara in (och ut) oss och kicka igång vårt Visa nummer 2, sa jag. Såg ut som om han håll på att förbereda att köra igång det hela när ny figur inträder. Äldre herre, civilklädd och diskussion uppstår. Livlig, upphetsad diskussion. Inge bra, tyckte vi. Uniformen kom tillbaka. " Come back tomorrow" sa han. Kl var nästan 18 alla trötta, näe, sa jag. Vi bor i hus på Lanta, barnet ska till skolan och den lilla är sjuk, kan vi fixa detta nu? Ny kort diskussion internt. Ok, sa uniformen, följ honom sa han och pekade på den civila polisen. Vår chafför fick instruktioner och vi hoppade in i bilen och följde efter polisens bil.
Vi åkte ca 20 min genom staden och ut i utkanten, svängde upp på en smal grusväg. Konstigt ställe att ha kontor på, tänkte vi. In på en liten avtagsväg där höns o andra djur sprang omkring. Till sist stannade polisen vid ett hus typ lite större familjehus. Det visade sig att han bodde där. Han kom ut från huset med en liten väska och la upp på altanräcket. Däri hade han alla stämplar och blanketter. Så satte han igång och fixa våra pass, korrigerade utresestämpeln till rätt datum, inresestämplen samt vårt visumför nästa period. Allt tog ca 20 min sedan var det klart! Härligt! Vi kan vara kvar i landet, slipper lämna huset med alla tillhörigheter. Nu behöver vi bara ta oss tillbaka till Lanta som ligger ca 25 mil norrut bilvägen. Klockan var nu kvart över sex på kvällen. Vi frågade vår chafför om han kunde köra oss, efter en kortare prisförhandling så var det klart och vi satte oss tillrätta i bilen och åkte iväg. Nästa kritiska punkt var att ta reda på när sista färjan över till Koh Lanta gick. Vi ringde vår reseagent och fick reda på att den går 22.00. Det blir på håret att vi hinner sa vi. Vi stannade vid en mack och tillika 7-eleven och tankade. Vi passade på att köpa lite att äta o dricka. Chaffisen frågade efter hälften av betalningen i förskott. Efter 5 minuter sa han att han inte kunde köra mer av någon diffus anledning men att hans bror skulle ta över och köra oss hem. Vi stannade och in kom en snubbe typ hårdbarkad buse och satte sig vid ratten. Han kunde inte ett ord engelska. Under tiden la vi upp olika strategier för hur vi skulle ta oss hem om vi 1) missade sista färjan, 2) om vi kom över första men sedan var tvungna att fixa skjuts till andra färjan och hem. Vi ringde och diskuterade med vår agent igen och planen var att försöka hinna till första färjan och sedan om tiden var knapp skulle de möta upp på andra sidan. Vi kom till Hua Hin som färjeläget heter med 10 min marginal. Vi fick packa ur våra grejor och gå ombord på bilfärjan av typ platt pråm utan räcken i blåst och kolmörker. Resan över till andra sidan tar ca 10 min men kändes väldigt långa där vi stod. På andra sidan stod Ris med sin nya pick-up och vi lastade på och satte i hans bil. Vi skulle trots allt komma hem ikväll! Underbar känsla när vi körde in på vårt område och parkerade framför vårt hus. Puh! Vilken soppa! Men nu är VISA-run över för denna gång och vi behöver inte göra om det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar